Stockholm i mitt hjärta...Jodå, en vacker stad, finner mig dock något osäkert inställd på om den verkligen har tagit mitt hjärta i anspråk eller ej...? Däremot upptas en hel del plats av människorna som jag hälsar på däruppe. Denna helg blev det kusin Christian som fick stå ut med mig och Plutten (dvs Helena). Vi hade en dag tillsammans förra sommaren också när vi svettades och slet med kussens flyttlass. Jag hade (tror det beror på tramautisk upplevelse) lyckats förtränga det dygnets sammangaddning av Kuz och Plutt, den gjorde sig påminnt ganska snabbt efter ankomst till Stockholm. Sammanfattningsvis kan man säga att jag har fått utstå en hel del känslomässig tortyr vilket förklaras med "men du är ju så himla rolig att reta". Kan det bero på min sårade uppsyn? Tårar i ögonvrån? Det krävs en viss typ av människor till att tycka det är roligt... Kusinen räddade dock upp situationen strax innan "han satte frimärke på mig och skickade iväg mig hem". Han menade att allt sagts med en gnutta kärlek. Ok, lättsmickrad som jag är så förlät jag allt.
(För er som inte förstår min sarkasm förtydligas det nu att inlägget var skrivet med en hel del av det men även med mycket sanning, möjligtsvis något modifierad)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar