Äktenskapsveteranerna

Japp, det är jag och William det. 2 år har vi varit gifta från och med 5:e augusti 2008. Har ni några frågor angående detta fantastiska sätt att dela livet på så sätt upp er på vår telefonkö eller mejliningslista...Vi finns där för er. :) Skämt å sido, det är faktiskt rätt grymt att vara gift! Dessa två år har gått i en alldeles hiskilig fart, vi har hunnit flytta tre gånger, börjat nytt jobb och skola etc.

Vad gjorde vi då för att fira att vi för två år sen sa ja till varandra? Vi låg i soffan heeela dagen, tittade på CSI, Beowulf och åt glass (Ben and Jerrys ska tilläggas- lyxigt ska det va!) och en konstig (fast god) middag med lila sås. Men till vårt försvar, innan påhopp om hur pinsamt lata vi är, (världens tröttaste Ljungdahl, jo, jag tackar) ska jag berätta att vi dagen innan åkte på en roadtrip. Vi besökte Hjo, Mullsjö och Jönköping (där vi gick på IKEA, mohahahaha). I Mullsjö blev vi 150:- fattigare, det finns nämligen en godis outlet där. Behöver jag säga något mer?
Vi hade helt enkelt en bra, mysig, lugn, slapp och kärleksfull bröllopsdag. Sen om vi var lata eller tråkiga- det får stå för någon annan.

Med värkande axlar omfamnas ni/ Eders Fru Ljungdahl

I´ll take fram the icecream

Celebert besök har Tjörn ärats med det senaste dygnet. Stina, Danny och två små engelska pojkar har fått vara med om krabbfiske, bergsklättrande och badande i have. Jag har en gång hört av en vis man; "har man inte lärt sig något nytt på en hel dag räkna då den dagen som bortkastad". Jag fick lära mig att det är nog inte så dumt att vara uppvuxen på kusten ändå. Nog för att jag trodde att jag var sjåpig med att inte äta skaldjur och avsky krabbor (trots en far som är gammal fiskare), var jag inte i närheten av dessa stadsbarn som inte ens klarade av att sätta ner fötterna på havsbotten. Tydligen är stenar smärtsamma att gå på...

I allt villevall fick vi ändå ut ganska mycket mys. Lånade ett par kompisars hus med en av de mest beundrandsvärda utsikterna där vi betraktade solnedgången. Somnade till galopperande hästhovar utanför fönstret (det var faktiskt lite svårt).

Under dessa 24 timmar har det även blivit en hel del engelskaprat, med en del fram- och med en del motgångar. Möjligtsvis har jag svängt mig lite för mycket med svenska och engelska i en härlig blandning när jag pratar med Danny (som förstår svenska) för det fick även pojkarna erfara (som då inte förstår vårt språk):"Wait here, I´ll take fram the icecream".

I eftermiddags vinkade vi av våra långväga gäster (som åkt ända från både Skara och England) och begav oss till föräldranas hus igen. Det är ytterliggare en sak jag lärt mig; hur mycket man än älskar sin familj så är umgänge i måttlig skala att rekommendera. Jag längtar till att få bara vara jag och William igen...

Chockerat möte

Tycker om att sjunga, övar en hel del just nu då jag kanske, kanske ska sjunga på ett bröllop framöver (typ ett år framöver...:)). Tänker att just på grund av mitt skrålande när jag är ute i naturen att djuren borde skrämmas iväg. Så i går kväll på kvällsrundan, med mammas storpudel Elvis (som jag passar denna vecka), gick jag i godan ro och sjöng, vrålade, skriade (beror på vem som lyssnar) kommer en grävling travandes emot oss. 2 meter ifrån och den bara springer rätt mot oss. Jag hann inte tänka mer än att; oj den attackerar. Utbrister ett litet oh! Grävlingen höjer chockat huvudet och inser att han har någon framför sig, gör en liten piruett och försvinner tillbaka. Efter att hjärtklappningen lugnat sig något blev jag faktiskt väldigt glad, det var nämligen endast andra gången jag såg en levande grävling. Första var från en bil kanske 5-10 meter ifrån. Nu var det närkontakt (ja, nästan i alla fall), så nära så att jag var lite orolig att han spanat in en del av mig eller vovven som potentiellt snacks.

Tackar härmed för mig/ Köttkexet

Tacksamt mobboffer

Stockholm i mitt hjärta...Jodå, en vacker stad, finner mig dock något osäkert inställd på om den verkligen har tagit mitt hjärta i anspråk eller ej...? Däremot upptas en hel del plats av människorna som jag hälsar på däruppe. Denna helg blev det kusin Christian som fick stå ut med mig och Plutten (dvs Helena). Vi hade en dag tillsammans förra sommaren också när vi svettades och slet med kussens flyttlass. Jag hade (tror det beror på tramautisk upplevelse) lyckats förtränga det dygnets sammangaddning av Kuz och Plutt, den gjorde sig påminnt ganska snabbt efter ankomst till Stockholm. Sammanfattningsvis kan man säga att jag har fått utstå en hel del känslomässig tortyr vilket förklaras med "men du är ju så himla rolig att reta". Kan det bero på min sårade uppsyn? Tårar i ögonvrån? Det krävs en viss typ av människor till att tycka det är roligt... Kusinen räddade dock upp situationen strax innan "han satte frimärke på mig och skickade iväg mig hem". Han menade att allt sagts med en gnutta kärlek. Ok, lättsmickrad som jag är så förlät jag allt.

(För er som inte förstår min sarkasm förtydligas det nu att inlägget var skrivet med en hel del av det men även med mycket sanning, möjligtsvis något modifierad)

Mjölka kossor, lukta skit och läsa obehagliga "kärleksbrev"

Hemkommen! Det var efterlängtat kan jag säga. Har inte sovit vettigt på 10 nätter. Har saknat William så jag fick ont i magen. Det riktigt roliga under kursen har varit att mysa med kor och vara med Stina. Det blev lite låg nivå på vår humor emellanåt... Vad har jag då fått göra? Jo, upp och mjölka klockan 05.45- 08.45 och sedan lektioner fram till nästa mjölkning vid 16.45. Efter middagen vid 19 tiden försökte Stina, under några kvällars tid, lära sig spela biljard- vilken ofattbar usel teknik. Helt otroligt att hon lyckades vinna första gången, ställer mig fortfarande helt frågande till hur i allsingdar det kan ha gått till...?
Men det är säkert inte detta som är intressant att läsa, för man undrar ju över frasen "obehagliga kärleksbrev". Ska fatta mig kort, för roligt var det inte. En kille (gubbe, man) skrev ett brev som han lämnade till mig där det stod diverse otrevliga saker ( i alla fall för en gift flicka som jag). Fick ju svår panik och ångesten man hade i femtonårsåldern kom fram. Hur skulle jag agera? Helst ville jag totalundvika honom och låtsas som om ingenting hade hänt, men det var ju så jag betedde mig på högstadiet. Nej, jag ska ju föreställa något vuxen nu och en ny metod var att föredra. Så med piskan i handen fick Stina tvinga mig till att slutligen ta tag i detta och prata med grabben. Sagt och gjort, knallröd i ansiktet förklarade jag att jag inte var intresserad och att det kändes väldigt lustigt att ha fått ett sådant brev. Många ursäkter och förklaringar om hur jag var som en syster för honom tog form (syster...? efter 7 dagar??) Ja, ja, överstökat var det i alla fall och nu lär jag aldrig träffa honom igen...Puh. Så, nu var detta en utveckling i mitt bloggande- lite personligt blev det allt. Uppdatering om vart jag håller hus: för tillfället i Skara men tar mitt pick och pack och åker till Stockholm över helgen där kussen ska besökas.

Expert på kor

Ja, idag bär det av till småländska Tenhult där det ska berättas för mig allt om kor. Mjölkning, traktorkörning och teorilektioner med allt ifrån olika inhysningsformer till slaktmetoder står på schemat. Vad är egentligen det bästa för en ko? Återkommer med svaret om ca 10 dagar då jag är hemkommen igen. Jag känner en viss bävan inför att åka bort så länge (är ju rätt hemmakär) men samtidigt är det spännande. Det är ju inte varje dag man får njuta av sällskapet från en ko. :) Det är nog endast andra gången jag varit ifrån William så länge i sträck under våra sex år tillsammans.
Jag har fått intrycket av att man i sin blogg antingen ska skriva om jobbiga personliga ting eller om mode. Jag har ingen aning åt vilket håll mina inlägg kommer att utvecklas, kanske kommer det att handla mest om livet på landet eller så kanske jag kommer klämma in lite klädköp då och då. För tillfället få ni klara er med mina tankar kring eftermiddagens tur till Småland. Lite ont i magen har jag...

Höns, häst och kattvakt

Grannarna är bortresta och med grannar menar jag Stina och Danny som bor 2 km härifrån. Det räknas som närboende här på Öglunda bygden. Med bortresta vad-vi-nu-benämnt-som-grannar, medföljer ett stort ansvar, nämligen passa djur. Dessa djur omfattar 3 hönor med en grann tupp, två katter och en ponny. I min iver att vara en duktig och omtänksam djurvakt cyklade jag ner till hönsen där jag kollekterade ett ägg (Wow!) och bestämde mig också för att ta ut pållen på en tur. I vanliga fall kan han vara lite svårfångad berättade Stina så jag beväpnade mig med en morot för att gå in i hagen och locka till mig honom. Jag kom inte längre än utanför grinden då han kom springandes- en hungrig rackare! Det började bra, han var pigg och verkade ganska glad för att komma ut och röra på sommarfläsket lite. Röra på sommarfläsket visade det sig vara jag som fick göra. Han var pigg- jättepigg, så det var bara till att trava på i hans tempo. Innan ni fått för er något felaktigt ska tilläggas att denna häst är en russ och shetlandsblandning, alltså ingen potential ridhäst för mig som är 1,72 lång och väger...(utelämnas) så jag får minsann promenixa brevid. Så med detta sagt kan ni ju föreställa er hur svettig och go jag sitter och skriver detta för er nu. Ikväll blir det kakbak och förberedelser för familjebesök- jag förvandlas mer och mer till den bondmoran alla tror att jag är....

Nattystnad i Kållekärr

Testar för första gången livet som bloggare. Sriver en kort rad från en mörkt och tyst hus på Tjörn där jag sitter ensam, och eftersom ensamhet inte är något som passar mig, saknar jag mitt svar på allt: William.
En annan dag kommer jag skriva från ett flughärjat Öglunda, men det blir en annan dag, en annan plats, en annan tid.

Eders för kvällen trötta Mysmarodör